I den forntida israelitiska religionen utgjorde den heliga smörjelseoljan (hebreiska: שמן המשחה, translittererat: shemen ha-mishchah, bokstavligen ”smörjelseolja”) en central del av prästvigningarna och översteprästens invigning, liksom vid invigningen av föremĂĄlen i Tabernaklet (2 Mosebok 30:26) och senare templen i Jerusalem. Huvudsyftet med att smörja med den heliga smörjelseoljan var att helga, alltsĂĄ att avskilja den smorda personen eller föremĂĄlet som qodesh, eller ”helig” (2 Mosebok 30:29).
Från början användes oljan uteslutande för prästerna och föremålen i Tabernaklet, men dess användning utökades senare till att omfatta kungar (1 Samuelsboken 10:1). Det var förbjudet att använda den på en utomstående (2 Mosebok 30:33) eller att använda den på kroppen hos någon vanlig person (2 Mosebok 30:32a), och israeliterna förbjöds att själva tillverka en liknande olja (2 Mosebok 30:32b).
Vissa grenar av kristendomen har fortsatt traditionen att använda helig smörjelseolja som en andaktspraktik, liksom i olika liturgiska sammanhang. En variant, känd som Abramelins olja, används i Ecclesia Gnostica Catholica, den kyrkliga grenen av Ordo Templi Orientis (O.T.O.), en internationell brödraskapsorganisation med invigningsriter, som ägnar sig åt att sprida Thelemas lag.
Ett antal religiösa grupper har traditioner som säger att den heliga smörjelseoljan har bevarats i en obruten linje, där en del av den ursprungliga oljan som Mose framställde fortfarande finns kvar än idag. Dessa grupper inkluderar rabbinsk judendom, den armeniska kyrkan, den assyriska kyrkan i öst, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, den koptiska kyrkan, S:t Thomas Nasrani-kyrkorna och andra.
