2 Mosebok 30: 22-33
Sacramentum Regis – Det kungliga sakramentet
”Herren talade till Mose: Tag de finaste kryddor, 500 siklar flytande myrra, hälften så mycket eller 250 siklar doftande kanel, 250 siklar ”qĕnêh bōsem” – קָנֶה בֹשֶׂם (den exakta ingrediensen är omtvistad, mer om detta i ett annat inlägg), 500 siklar kassia, allt efter tempelvikt, och en hin olivolja. Av detta skall du göra en helig smörjelseolja, en doftande blandning, konstfärdigt blandad; det skall vara en helig smörjelseolja. Med den skall du smörja uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet, bordet med alla dess tillbehör, lampstället med dess tillbehör, rökelsealtaret, brännofferaltaret med alla dess tillbehör och karet med dess ställ. Du skall inviga dem så att de blir högheliga; allt som kommer i beröring med dem får del av deras helighet. Aron och hans söner skall du smörja och viga till präster åt mig. Och till israeliterna skall du säga: Detta skall vara min heliga smörjelseolja genom alla släktled. Ingen får smörja in kroppen med den, och ni får inte göra någon annan olja med denna sammansättning. Helig är den, och helig skall den vara för er. Den som gör en sådan blandning och den som använder den på någon obehörig skall utstötas ur sitt folk…”
– Bibel 2000
Detta är första artikeln (läs de andra artiklarna: 2:a, 3:e och 4:e) som undersöker en rit – en performance – en liturgi – som haft symboliskt värde som ”kunga-makare” i Europa och främre orienten i tusentals år. Här söker jag etablera en privat-liturgisk daglig praktik, som bygger på historiska källor och som sätter igång en initiationsprocess som hjälper till att erövra en självidentifiering som kunglighet.
I en serie artiklar har John M.T. Balmer – Professor Emeritus i varumärkesstudier och varumärkesidentitet vid Brunel Business School, University of London – behandlat monarkin som varumärke. Han har identifierat fem egenskaper och värden som en monarki eller kunglighet måste förmedla för att anses trovärdig.1 På engelska börjar samtliga egenskaper på bokstaven R – Royal (kunglig), Regal (konungslighet), Relevant (relevant), Responsive (i sammanhanget med övertoner av finkänslighet, ansvar och kapacitet att svara på förändringar i samhället) och Respected (respekterad, eller åtminstone respektabel). Av utrymmesskäl går jag inte in på alla fem egenskaper, utan nöjer mig med den första:
Royal – Kunglig: för att en person ska äga trovärdighet i det kungliga yrket, måste hen de facto uppfattas som kunglig. Det kan vara av hävd eller genom konstitutionens påbud, men personen i fråga måste ha kunglig status. Detta är själva grundförutsättningen för att accepteras som kunglighet; alla andra varumärkeskomponenter vilar på detta. Monarker och pretendenter har i alla tider ansträngt sig för att iscensätta kunglighet på sådant sätt att de framstår som legitima och trovärdiga. Gustav Vasa ansågs på sin tid vara en provinsiell uppkomling, varför han utförde drastiska reformer (bland annat konverteringen till protestantismen) och ingick viktiga allianser för att stärka sin legitimitet. Under 100årskriget slogs Englands och Frankrikes kungar om legitimiteten, då båda sidor hävdade rätten till samma territorier. Här blev propaganda, symboler och anspråk på magiska krafter (mer om detta i ett annat inlägg) viktiga verktyg för att hävda sin kungliga status. Gustav Vasa själv smordes aldrig i samband med sin kröning men hans son Erik XIV lät smörja sig som tecken på kunglig värdighet.
En etablerad sedvänja för att framkalla erkännande för den egna statusen som kunglighet, och som fortfarande tillämpas i Storbritannien, är bruket att smörja och kröna monarken. Denna initiationsrit har praktiserats i Europa sedan tidig medeltid; förlagan kommer från de bibliska berättelserna – särskilt 2 Mosebok 30, 2 Mosebok 8:12, 3 Mosebok 16:32, 1 Sam 16:1-13, 1 Kungaboken 1:1-53. Oljan som användes för att utskilja och märka präster, profeter och kungar till helig tjänst, omnämns i den hebreiska bibeln som שמן המשחה, (translittererat: shemen ha-mishchah – bokstavligen ”smörjelseolja”). Denna smörjelseolja tillreddes efter ett noga angivet recept i 2 Mosebok 30:22-33 och där ges också en sträng varning för att smörja annat än präster, profeter, kungar och heliga parafernalia i tabernaklet (se ovan).
Bruket att smörja med olika typer av helig olja är ett återkommande moment i flera samtida religiösa, andliga eller magiska traditioner, bland andra flertalet kyrkor inom Kristendomen. Inom den Romersk-Katolska används tre olika oljor för olika ändamål: dopets olja, smörjelseoljan för de sjuka samt krisman (grekiska: χρίσμα, ”smörjelse”, det är också från denna rot som vi får ordet Kristus, som betyder ”den smorde”) som används främst för vigningar och vissa religiösa passageriter. Ceremoniell smörjelse med olja är också en del av Mandeismen och olika inriktningar av västerländsk esoterism (mer om detta annorstädes i artiklarna)
Den smörjelse – som jag kommer att tala om i mitt undersökande arbete, är bruket att smörja en världslig monark eller en kyrklig höghet för att märka och viga hen till särskild ceremoniell tjänst. Smörjelse med krisma har varit en del av de västeuropeiska kröningsceremonierna sedan 672, då den visigotiske kungen Wamba smordes som en del av installationsriten. Sedan dess inlemmads bruket av smörjelse vid kröningar inom två separata folkgrupper: sena 600talets visigoter och 700talets franker. I sin artikel The Origins of Royal Anointing (2023), argumenterar Conor O’Brien – docent vid Oxfords historiska fakultet – för ”att den kungliga smörjelsen hade sitt ursprung i den världsliga elitens politiska kultur och i första hand svarade mot behoven hos de lekmän som mottog och bevittnade den – snarare än hos de präster som utförde den.”2 Det handlade främst om behovet av en yttre bekräftelse – ett exklusivt kroppsligt märke – på den nya värdigheten.
För mig som performancekonstnär, akademiker och ritualist, söker jag påbörja en invigningsprocess för att hörsamma en inre kallelse till något, som i vår moderna kultur bara kan beskrivas som ett kall till att verka som kunglighet. Då blir det viktigt att undersöka olika procedurer för hur kunglighet förvärvas eller uppstår. Om det kungliga yrket kan (och det är just detta jag argumenterar för) förstås som en genre av ceremoniell och representativ performance – med förtecken av socialt engagemang – då väcks frågan hur en presumtiv utövare ska gå tillväga för att ackumulera rätt ”kapital” för att kunna verka i samhället som en trovärdig kunglighet. Symboler, emblem, kostym, teatralisk inramning, korrekt beteende och ceremoniell kompetens (Balmers andra R – Regal, ”konungslighet”) är viktiga yttre markörer för att skicka signaler som andra kan uppfatta och instinktivt svara på. Detta är också det enklaste momentet att uppnå, genom efterforskningar i historia och andra hjälpvetenskaper som heraldik och etikett. Det handlar i någon mån om att lära sig spela rollen så som den förväntas spelas.
Rätt propaganda och synlighet i press eller sociala medier, kan skänka åtminstone någon sorts kändis- eller infuencerstatus, som väcker nyfikenhet och engagemang för utövaren. Detta undersökte jag och den Göteborgsbaserade reklambyrån Spöket 2023 (Länk till Kulturbryggan). Projektet bidrog med ett lokalt glimten-i-ögat kapital, som innebär att privata aktörer, offentlig sektor och civilsamhällets organisationer regelbundet interagerar med kungligheten och efterfrågar samarbeten. Detta bidrar till ett visst erkännande av den kungliga statusen – om än på lek- och fantasibasis.
Men för att återgå till Balmers fem kungliga R: den första, och svåraste, uppgiften är att erövra titeln Kunglig – grunden för all annan kunglig verksamhet. I Sverige är detta bara officiellt möjligt om man föds med ättenamnet Bernadotte, eller gifter sig med någon från den familjen. En av grundlagarna – Successionsordningen – reglerar vem som kan bli majestät eller kunglig höghet i Sverige:
§ 1. Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf. Äldre syskon och äldre syskons efterkommande ha därvid företräde framför yngre syskon och yngre syskons efterkommande. Lag (1979:935).
§ 2. Vad i denna successionsordning är stadgat om Konungen skall, om Drottning är statschef, gälla henne. Lag (1979:935).
– från Riksdagens webplats4
Att verka formellt som Sveriges Kung, Drottning eller kunglig (märkväl att det inte nämns någonstans att det är förbjuder att verka som furstlig höghet) Prins eller Prinsessa, är alltså uteslutet för en performancekonstnär som inte har blodsband till monarken. Istället för att förlita sig på lagens kapacitet att upphöja till kunglig status, får man luta sig på, vad sociologen Pierre Bourdieu kallar, social magi. Hos Bourdieu syftar begreppet på den symboliska makt som sociala aktörer (till exempel, domare, präster, monarker eller liknande) utövar för att omvandla den sociala verkligheten. Det sker genom att förklara något som legitimt eller verkligt (exempelvis att förvandla ett par till ”make och hustru” eller uttala en juridisk dom, eller adla någon). Denna omvandling bygger på kollektivt erkännande och tron på institutionell auktoritet, vilket får handlingen att framstå som naturlig eller självklar snarare än socialt konstruerad. Social magi döljer därmed de godtyckliga grunderna för sociala klassifikationer bakom en slöja av tradition eller legalitet.5
Som aspirerande kunglighet behöver jag formulera estetisk-ceremoniella praktiker, som påbörjar en initiationsprocess för att erövra, om inte en kunglig status, så åtminstone en kunglig identitet. Det handlar om kroppsliga, andliga och rituella praktiker som gradvis förvandlar privatpersonen Frei till Hans Furstliga Höghet Prins Frei. Ett första steg i processen är att genomgå en daglig dedikationsrit; en performativ handling som genom upprepning förstärker den furstliga egenidentiteten. Här tar jag hjälp av tradition och historia men också av liturgiska texter och medeltida besvärjarmanualer, för att formulera en privat liturgi som centreras kring smörjelsens symbolik. I detta inkräktar jag knappast på familjen Bernadottes kungliga värdighet, eftersom ingen svensk monark vare sig har smorts eller krönts sedan Oscar II, år 1873. Det är alltså, i någon mån, ”up for grabs” att tillreda smörjelse och använda den för eget bruk – eftersom varken Svenska Kyrkan eller den svenska monarkin använder sig av denna sakramentalie. Att tillreda och smörja sig med smörjelse, blir ett preliminarium i processen för att omvandla sig till kunglighet. Syftet är att etablera en daglig privatliturgisk performance praktik – en där jag är ensam spect-actor. Begreppet myntades av den brasilianske teaterteoretikern Augusto Boal och beskriver en publikmedlem som aktivt deltar i den sceniska handlingen, snarare än att enbart vara åskådare. En spect-actor är alltså både skådespelare och åskådare samtidigt:
”Genom att ta plats på scenen utför åskådaraktören medvetet en ansvarsfull handling. Scenen är en representation av verkligheten – en fiktion. Men åskådaraktören är inte fiktiv. Han existerar både i scenen och utanför den, i en dubbel verklighet. Genom att ta plats på scenen inom teaterns fiktion handlar han – inte bara i fiktionen, utan också i sin sociala verklighet. Genom att omvandla fiktionen omvandlas han till sig själv.”6
Det som jag avser att åstadkomma är ett privat skådespel – eller mysteriespel – en Folie à Deux: som spect-actor upptar jag båda positionerna i en dubbelexponering av verkligheten, där jag både skådespelar och uppslukas av skådespelet samtidigt. Smörjelseoljans funktion i denna solo-till-solo performance, är att verka som ett olfaktoriskt, haptisk och symboliskt reagens. I kemi är reagens ett ämne som medvetet tillsätts i ett kemiskt sammanhang, för att framkalla eller möjliggöra en kemisk reaktion. I mitt fall söker jag både framkalla en känsla av skråidentitet inåt i mig själv, men också åstadkomma en social persona av ”konungslighet” projicerad utåt. Här ville jag även nämna en tanke-genealogi som börjar med språkfilosofen J.L. Austins koncept ”speech acts” och som genus-filosofen Judith Butler utvecklar vidare i sin teori om performativitet. Av utrymmesskäl får jag återkomma till det någon annanstans. Nyfikna hänvisas i nuläget till 7 & 8. Sociologen Pierre Bourdieus koncept ”social magi” är också relevant i sammanhanget.
I nästa artikel på temat, redogör jag för smörjelsens komposition och på vilka grunder jag valt receptet: Sacramentum Regis II. – Abramelins olja, en fråga om recept
Källor:
1. Balmer, J.M.T. (2007) ’A Resource-Based view of the British Monarchy as a corporate brand,’ International Studies of Management and Organization, 37(4), pp. 20–44. https://doi.org/10.2753/imo0020-8825370401.
2. O’Brien, C. (2023) ’The origins of royal anointing,’ Studies in Church History, 59, pp. 27–47. https://doi.org/10.1017/stc.2023.4.
3. Bloch, M.L.B. (1973) The royal touch;: Sacred monarchy and scrofula in England and France. Routledge & Kegan Paul.
5. Butler, J. (1999). ’Performativity’s Social Magic’. In Shusterman, R. (Ed.), Bourdieu: a critical reader. Oxford; Malden, Mass: Blackwell Publishers.
6. Boal, A. (2008) Theatre of the Oppressed. London: Pluto Press.
7. Austin, John Langshaw & Urmson, J. O. (1962). How to do things with words. London
8. Butler, Judith (1990). Gender trouble: feminism and the subversion of identity. [1. uppl.] New York: Routledge
