Sacramentum Regis, artikel II – smörjelseoljan, en fråga om recept

Foto: The Coronation (BBC) 2018. Screenshot.

”Ej allt det vatten som i hafvet fräser, Kan skölja oljan från den smordes hufvud.”¹

– William Shakespeare 

Detta är den andra artikeln (läs de andra artiklarna: 1:a, 3:e och 4:e) om den typ av smörjelse som använts (inom judeo-kristna kulturer), för att ”märka ut” de personer som heliggjorts och utvalts till särskild tjänst. Kungar, höga präster och profeter mottog smörjelse med väldoftande olja på sina kroppar, som ett osynligt men fysiskt tecken på helighet. Första artikeln på ämnet finner du här. I denna artikel resonerar jag kring sammansättningen av smörjelseoljan som har använts vid kröningar, från biblisk tid till våra dagar.

Smörjelserecept i kyrklig och kunglig tradition

Som redan nämnts på andra ställen, återfinns det liturgiska ursprunget till bruket i 2 Mosebok 30: 22-33. Där ges ju också receptet på smörjelseolja och instruktioner för hur den får användas. Efter biblisk tid har bruket att smörja med särskild olja fortsatt inom kristendomen och ur kristendomen härledda religioner, livsåskådningar och magiska och mystiska praktiker. Den romersk-katolska kyrkan använder tre oljor: Krisma, som är en olivoljebas blandad med väldoftande kådharts (Perubalsam – Myroxylon pereirae), används vid dop, konfirmation och prästvigningar; katekumenernas olja är vanlig olivolja som välsignats särskilt för dem som ska genomgå dopet – den symboliserar den styrka som behövs för att ta emot och behålla tron; oljan för de sjukas smörjelse är också vanlig olivolja som välsignas för att ge den sjuke kraft, syndernas förlåtelse och lindring i sin sjukdom. I de ortodoxa och östliga kyrkorna används en oljeblandning kallad Muron (från grekiska ”myrra”). Inom mormonismen används olivolja som sakramentalie vid bön och förbön.

I Gamla testamentets berättelser i 2 Kungaboken 22–23 reformerade kung Josia den judiska religionen och flyttade förbundsarken med de heliga föremålen till Salomos tempel. Bland skatterna i arken fanns bland annat kärlet med helig smörjelseolja. I Tosefta (arameiska – תוספתא), en sedan 200-talet e.v.t. (vår tideräkning) sammanställning av de muntligt traderade judiska lagarna, berättas att kung Josia förutsåg kung Nebuchadnezzar II:s och babyloniernas förstörelse av Jerusalem år 586 f.v.t. Han beordrade därför enligt Tosefta Sotah 13 att förbundsarken med de heliga föremålen skulle gömmas undan, för att säkra dem för framtiden. I och med detta försvann relikerna och bland dem även den heliga smörjelseoljan. När Josias son Joachas senare skulle smörjas till kung med den heliggörande oljan, så var den alltså inte tillgänglig. I stället tillreddes en enklare olja med olivolja och balsam. Så småningom upphörde bruket att smörja högheter och heligheter helt.

Sedvänjan att viga monarker till särskild värdighet genom smörjelse återuppstod i ett kristet kontext i Europa under 600- och 700-talen e.v.t. Den visigotiske kungen Wamba är den tidigast dokumenterade kungen att genomgå riten i samband med tillträdet till tronen år 672. Nästan ett århundrade senare plockade den frankiska dynastin upp riten, då Pepin den Korte blev smord och krönt av ett påvligt sändebud i Soissons år 752. För att lägga till extra prestige upprepades ceremonin år 754 av påve Stefan II i klosterkyrkan Saint-Denis. Möjligen genomgick han riten för att stärka och heliggöra sin kungliga legitimitet efter att ha avsatt den tidigare merovingiska dynastin under Childerik III. Med ritualen ville Pepin åkalla minnet av den förste frankiske kungen Clovis I:s omvändelse och dop, i samband med sin kröning någon gång under de sista åren av 490-talet. Clovis blev sannolikt smord med katekumen-olja vid sin kröning, men då inte som en del av kröningsritualen utan som en del av dopet som föregick kröningen. Jag har inte hittat någon referens till sammansättningen av den olja som användes vid de tidiga kröningarna under medeltiden. Min gissning är att man använde katekumen-oljan som föreskrevs av den romerska liturgin. De franska och engelska monarkerna har av hävd i stället använt Krisma, alltså olivolja blandad med balsamkåda. I det medeltida Europa ansågs en smord kristen monark vara mixta persona – delvis präst och delvis lekman, men aldrig helt och hållet det ena eller andra.²

Få dokumenterade ”recept” på historisk kröningsolja är tillgängliga. Det vanligaste verkar, som sagt, ha varit att använda ren olivolja eller olivolja med balsamkåda. Den konsekrerade – och därmed heliga – oljan sparades ofta av vördnad och återanvändes generation efter generation, varpå den härsknade över tid. Den katolska renässansdrottningen Mary I av England fruktade att oljan som använts vid kröningen av hennes (sedermera) protestantiske far Henrik VIII och dito (dock avlidne) lillebror Edward VI, hade förorenats av den protestantiska hädelsen.³ Hon beställde därför en ny, och då var det Krisma som användes. När Marys syster Elisabeth I skulle krönas 1559 ville hon, å sin sida, återknyta till familjens protestantiska identitet och valde därför att återanvända smörjelsen som använts vid Edward VI:s kröning. Då hade samma olja använts i flera generationer och samtida källor rapporterar att den luktade illa. Sannolikt var detta också sista gången som just den oljan användes, och man vet med säkerhet att en ny tillreddes vid Charles I:s kröning 1625. Den kunglige apotekaren Nicolas le Myre komponerade en väldoftande blandning av olja blandad med apelsinblom, jasmin, ros, kanel, ambergris, civet, musk och rosmarin.⁴

Samma recept har använts fram tills kröningen av drottning Elizabeth II, då den tidigare blandningen behölls men uppdaterades till en bas av olivolja och sesamolja, samt tillsättning av den extra ingrediensen benzoinharts. Vid kung Charles III:s – en välkänd djur- och naturvän – kröning i Storbritannien och Samväldet 2023, uteslöts de animaliska ingredienserna musk, civet och gråambra.

Den första svenska monarken som både lät sig smörjas och krönas var Erik XIV. Den siste svenske kungen att genomgå riten var Oscar II 1873, sedan upphörde bruket, på grund av de religiösa övertonerna och svårigheten att förena en folklig demokrati med ett statsöverhuvud som krönts ”av Guds nåde”. Vad gäller själva receptet på smörjelsen – eller ”kröningsbalsam” som det också kallats – hittar jag bara en referens: vid Gustaf IIIs kröning användes en rödaktig salva som doftade av rosor och lavendel.

Smörjelserecept i EUROPEISK magisk tradition

Medeltidens och renässansens magiböcker – så kallade grimoirer – skrevs och cirkulerades i kyrkliga eller para-kyrkliga miljöer. Böckerna innehåller ofta invecklade och kostsamma ceremonier och andliga reningsprocedurer, för att tillverka ceremoniella parafernalia och för att utveckla den andliga auktoritet som krävdes för att besvärja både änglar och demoner. Många av verken använder sig av liknande metoder och generella upplägg, ofta inspirerade av eller direkta citat av existerande kyrklig liturgi.

En andebesvärjarmanual som sticker ut är Abramelins Bok (tidigt 1600tal, möjligen efter översättning av ett 1400talsmanuskript på hebreiska), i det att syftet är mer teurgiskt (syftande till att förädla den egna personen) än taumaturgiskt (syftande till att uppnå ”magiska” effekter). Abramelins Bok är en text med oklar proveniens; författaren uppges vara Abraham av Worms – en judisk man som ska ha skrivit ned instruktioner från en påstådd egyptisk magiker vid namn Abra-Melin. I inledningen daterar boken sig själv från 1458. Abramelins Bok skiljer sig från den övriga magiska korpusen genom att vara ett tydligt judiskt mystiskt-magiskt verk, snarare än kristet. Magin som presenteras består främst av textbaserade talismaner i form av magiska kvadrater med ord och anagram. Ett exempel på en sådan talisman är den välbekanta Sator Arepo-formeln:

De tidigaste bevarade versionerna av Abramelins Bok är två tyska manuskript från tidigt 1600-tal^{5 & 6}, samt två från 1700talet.^{7 & 8} Den äldsta bevarade tryckta versionen är också tysk och daterar sig till 1725 – tryckt i Köln av Peter Hammer.⁹ En ofullständig version från 1740 på hebreiska finns på Bodleian Library i Oxford¹⁰, och en fransk handskrift – översatt från tyska – från 1700talet finns bevarad på Bibliothèque de l’Arsenal i Paris.¹¹

I Abramelins bok ges ett recept för framställningen av en kraftfull helig olja, som ska användas för att rena och viga det magiska altaret, klädnaden, besvärjarens stav (eller spira om man så vill) och även aspiranten själv. Allt detta som preliminära övningar inför en lång och svår process av dagliga böner och ceremonier, för att åkalla den skyddsängel som ska instruera mystikern i tillvarons hemligheter. Receptet på denna olja är nästintill identiskt med det som gamla testamentets Gud gav till Mose, för användning i Tabernaklet (och senare, på Salomos tid, i Templet). Även där användes den för att smörja redskapen och inredningen, altaren och prästerna som skulle tjäna i den heliga helgedomen.

Recepten skiljer sig något i de olika utgåvorna, vilket gjort att de moderna översättningarna – främst från sena 1800talet – varierar i komposition. Den mest spridda har varit den franska versionen, som översattes till engelska av MacGregor Mathers år 1893. Denna engelska översättning var den enda tillgängliga engelska utgåvan i över hundra år. Slutligen, år 2006, översattes de tyska originalmanuskripten av Steven Guth. Dessa översättningar låg sedan till grund för en ny engelsk utgåva av grimoiren av Georg Dehn. De franska och tyska manuskripten innehåller olika recept, där den tyska versionen ligger närmast det recept som ges i Andra Moseboken.

Abramelins olja i olika versioner

Användandet av Abramelins olja spred sig under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, i den framväxande magiska och esoteriska kulturen i Europa och Amerika.

På 1890-talet fick Mathers’ engelska översättning spridning inom den esoteriska orden Golden Dawn. Orden var inte specifikt baserad på Abramelins bok, men sökte omformulera den kabbalistiska mysterie-traditionen till utstuderade, teatraliska ritualer med teurgiska syften. Direkt användning av Abramelin-olja i Golden Dawns ceremonier är inte väldokumenterad, men Mathers skrev i sina texter om smörjelsen och klädde symboliken i ett kabbalistiskt språkbruk. Mathers recept (1898): 1 del myrra, 2 delar kanel, 0,5 del galangal, 0,5 del olivolja – utifrån det ofullständiga franska manuskript han utgick ifrån.

Den ökände ritualisten, magiske filosofen och europeiska ockultismens enfant terrible, engelsmannen Aleister Crowley (1875–1947), bröt sig loss från Golden Dawn och andra esoteriska sällskap han tillhört, och skapade den egna religionen Thelema (grekiska Θέλημα – vilja, avsikt eller lust), med sig själv som profet. I Liber Legis – urkunden för Thelema – omnämns ”Abramelins olja” som en esoterisk symbol. Crowley skapade även en egen version av receptet med eteriska oljor. Crowleys recept: 8 delar kanel, 4 delar myrra, 2 delar galangal, 7 delar olivolja.

Efter Crowley har användningen av Abramelins olja spridit sig bland moderna magiker och nyandliga praktiker. Vissa följer ett recept som ligger närmare det gammaltestamentliga ursprunget (med kalmus snarare än galangal, se nedan), medan andra blandar enligt Mathers eller Crowleys anvisningar. Oljan används vanligen i dagliga ceremonier för att smörja altare, redskap och utövare. Syftet är ofta att försätta sig i rätt stämning inför de andliga eller magiska övningarna. Praktiken anses symboliskt binda samman den judiska kabbalistiska traditionen med den västerländska ceremoniella magin.

För mina syften har jag valt att använda Abramelins olja – snarare än katekumenernas olja eller Krisma – i ett recept som strävar efter att ligga så nära urtextens version (2 Mosebok 30:22–33) som möjligt. Dels eftersom konsekrerade oljor rent praktiskt är svåra att få tag på, dels för att jag inte vill profanera sakramentalier från andra traditioner. Varken Abramelins bok eller Gamla testamentet ger dock instruktioner för hur konsekreringen av oljan ska gå till, eller ens om den behövs för sammanhanget. Mer om oljans konsekrering i en senare artikel.

Om ingredienserna i Abramelins olja:

Myrra är en av antikens mest symboltyngda substanser. Den utvinns som kåda från en buske (Commiphora myrrha) och har i tusentals år använts som parfym, rökelse och medicin – men framför allt i religiösa och rituella sammanhang. I den bibliska och historiska kontexten representerar myrra ett gränstillstånd: mellan kropp och ande, kärlek och död, smärta och helighet.

I Bibeln förekommer myrra på flera ställen. I 2 Mosebok 30:23 instruerar Gud Mose att blanda en helig smörjelseolja av ”flytande myrra, söt kanel, söt kalmus och kassia” blandat i en bas av olivolja. Denna heliga (särskiljande) smörjelseolja användes för att inviga präster, tabernaklet och andra heliga föremål. Här symboliserar den särskildhet, utvaldhet, renhet och gudomlig närvaro. I Höga Visan 5:5 dyker den upp i ett helt annat sammanhang, där myrra rinner från händerna i ett uttryck för kärlekens intensitet – en doft av passion, kropp och närhet.

Myrran inramar även myten om Jesu liv och död: I Matteusevangeliet 2:11 är den en av de tre gåvor som de vise männen överräcker till det nyfödda barnet Jesus. Till skillnad från guldets kungliga glans och rökelsens prästerliga betydelse har myrran ofta tolkats som en förebådelse om det lidande och den död som ska komma. I Johannesevangeliet 19:39 bär Nikodemos bland annat med sig myrra för att smörja Jesu döda kropp inför begravningen. Myrra innesluter därmed både början och slutet av Nya testamentets hjälteberättelse.

I kristen tradition har myrra kommit att symbolisera lidandets värde, självutgivelse och det heligas närvaro i smärtan. Myrra smakar bittert men doftar sött – en doft som symboliserar passage från ett tillstånd till ett annat: från liv till död – från död till uppståndelse.

Söt kanel (Cinnamomum verum) är den andra av de heliga ingredienserna i Bibelns smörjelseolja.

I antiken kom kanel till Mellanöstern från Sydasien – troligen Sri Lanka – via Arabien. Dess svårtillgänglighet och fjärran ursprung gjorde kanel till en lyxvara, reserverad för tempel, kungar och elit. Kanelen bär på associationer till helande och rikedom. Grekiska och romerska författare – som Herodotos och Plinius den äldre – beskrev kanel som en närmast magisk substans.

Kanel nämns även i Höga Visan 4:14. Där omnämns den poetiskt som en bild för skönhet, sinnlig njutning och andlig rikedom – en doft som platsar i en paradisisk omgivning:

”Nardus och saffran, kalmus och kanel, med alla slags rökelseträd…”

Här får kanelen symbolisera både himmelsk och jordisk fröjd i förening.

Kalmus (Acorus calamus) är den tredje substansen som listas i 2 Moseboks heliga recept. Det är fortfarande omtvistat vilken växt som avses – den hebreiska texten benämner den endast qĕnêh bōsem (קָנֶה בֹשֶׂם), vilket betyder ”sött doftande stjälk”. Genom århundradena har olika tolkningar föreslagits, och i de olika versionerna av Abramelins olja har man valt att översätta qĕnêh bōsem som citrongräs, galangalrot, kalmus eller till och med cannabis.

Jämsides med kalmus har cannabis lyfts fram som en möjlig kandidat till ursprungsreceptet. Av naturliga skäl – på grund av plantans juridiska status – använder jag inte cannabis. I stället har jag valt kalmusrot, eftersom flera samtida auktoriteter inom området anser att det är den mest sannolika tolkningen.

De flesta lexikografer, botaniker och bibliska kommentatorer översätter qĕnêh bōsem som ”balsamrör”. Den arameiska parafrasen Targum Onkelos återger uttrycket som q’nei busma. Antika översättningar och källor identifierar växten med det som på olika språk benämns ”sötrör” eller ”sötflagg” (sweet flag) – vilket är just Acorus calamus. Den amerikanske ortodoxe rabbinen Aryeh Kaplan nämner i sin bok The Living Torah (1981) att en liknande art troligen växte i Huladalen i forntidens Israel. Kaplan själv förordar dock en annan kandidat: palmarosa (Cymbopogon martinii), ett rosendoftande gräs bessläktat med citrongräs. Jag har dock inte funnit andra auktoriteter som stödjer denna tes.¹²

Inom vissa västerländska esoteriska och magiska traditioner har man valt att översätta qĕnêh bōsem som galangal. Samuel Mathers – en av grundarna av den brittiska esoteriska orden Golden Dawn – översatte ett ofullständigt exemplar av en fransk version av Abramelins bok och återgav följande recept:

”Thou shall prepare the sacred oil in this manner: Take of myrrh in tears, one part; of fine cinnamon, two parts; of galangal half a part; and the half of the total weight of these drugs of the best oil olive. The which aromatics you shall mix together according unto the art of the apothecary, and shall make thereof a balsam, the which you shall keep in a glass vial which you shall put within the cupboard (formed by the interior) of the altar.”

”Du skall bereda den heliga oljan på detta sätt: Tag tårar av myrra – en del; kanel av god kvalitet – två delar; galangal – en halv del; och till detta tillsätter du den bästa olivoljan, i mängd motsvarande hälften av den sammanlagda vikten av dessa ingredienser. Dessa aromatiska substanser skall du blanda samman enligt apotekarens konst, och därav göra en balsam, som du skall förvara i en glasflaska, vilken du skall placera inne i altarets skåp.”

Mathers valde här att tillreda oljan med hela råvaror i olivolja, snarare än med eteriska oljor i en bärarbas. Dokumentet han översatte rationaliserade även receptet genom att endast använda en sorts kanel (troligen äkta kanel – Cinnamomum verum – eftersom kassia ansetts vara en billigare ersättning) och samtidigt halvera mängden galangal.

Den inflytelserika ockultistiska filosofen och ritualisten Aleister Crowley valde att följa en liknande linje, men beredde oljan med eteriska oljor i stället för råvaror. Eftersom han inte tog hänsyn till att eteriska oljor är mycket mer koncentrerade än torkade växtdelar, blev receptet alltför starkt för huden och orsakade en obehaglig, brännande känsla vid användning. Dock beskriver Psaltaren 133:2 hur denna heliga olja hälldes över Arons och de andra prästernas huvuden, tills den droppade från deras skägg:

”Det är som när den dyrbara oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner över kragen på hans dräkt.”

Om denna vers återger ett faktiskt rituellt förlopp, tyder det på att oljan inte kunde ha varit lika hudretande som Crowleys version – annars hade antagligen de forntida texterna kommenterat detta. Därför är det osannolikt att Crowleys beräkningar av receptet är korrekta.

Den samtida magikern och forskaren Aaron Leitch föredrar därför att utvinna aromer från hela växtdelar direkt i olivolja, vilket är en långsam och mödosam process. Han erbjuder dock också ett justerat recept för användning av eteriska oljor. I stället för att direkt överföra mängdangivelserna från 2 Mosebok till eteriska oljor, har Leitch anpassat proportionerna utifrån hur mycket doftämne som naturligt förekommer i varje råvara. Exempelvis har kalmus en mycket mildare doft än de andra ingredienserna, och därför riskerar dess arom att helt försvinna i Mathers recept, där mängden är halverad.

• • 1 del eterisk olja av myrra
  • 1 del eterisk olja av kalmus
  • 1 del eterisk olja av cassiakanel
  • 1/2 del eterisk olja av kanel
  • Detta tillsätts till en bas av 7 delar olivolja.

Det är denna version jag själv kommer att använda för den heliga smörjelsen.

Kassiakanel (Cinnamomum cassia) är den sista aromatiska ingrediensen i 2 Moseboks heliga olja. Den har ofta – sannolikt även i biblisk tid – betraktats som ett billigare men ändå acceptabelt substitut för äkta Ceylonkanel (Cinnamomum verum).

Kassiakanelens associationer till särskildhet och kunglighet återkommer i Psaltaren 45:9, i sången om Messias-kungen och hans brud. Här nämns kassiakanel – tillsammans med andra väldoftande ämnen – som en del av den kungliga glansen:

”Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. Av myrra, aloe och kassia doftar alla dina kläder, från elfenbenspalats gläder dig strängaspel. Kungadöttrar har du som tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida i guld från Ofir.”

Kassiakanelen står här som symbol för helighet, majestät och prakt.

Psaltaren 45: 8-10

Källor:

1. Shakespeare, William & Hagberg, Carl August (1861). Shakspere’s dramatiska arbeten Bd 3 Konung Richard den andre ; Konung Henrik den fjerde, förra delen ; Konung Henrik den fjerde, sednare delen. Lund: Gleerup, p. 43
2. Fallow, Thomas Macall (1911). ”Coronation” . In Chisholm, Hugh (ed.). Encyclopædia Britannica. Vol. 7 (11th ed.). Cambridge University Press. pp. 185–187.
3. Samson, Alexander (2020). Mary and Philip: the marriage of Tudor England and Habsburg Spain. Manchester: Manchester University Press, p. 36.
4. Trevor-Roper, Hugh Redwald (2006). Europe’s physician: the life of Sir Theodore de Mayerne, 1573-1655. New Haven: Yale University Press, xii + 438 p
5.  Abraham eines Juden von Worms untereinander versteckte zum Theil aus der Kabala and Magia gezogene, zum Theil durch vornehme Rabbiner als Arabern un anderen so wie auch von seinem Vater Simon erhaltene, nachgehend, aber meisten Theils selbst erfahrene un probirte, in diese nachfolgende Schrift verfaste und endlich an seinen jüngeren Sohn Lamech hinterllaßene Künste: so geschehen ud geschrieben circa Annum 1404. Wolfenbüttel Library, Codex Guelfibus 10.1.
6.  Abraham ben Simon bar Juda ben Simon. Das Buch der wahren praktik von der alten Magia. Anno 1608. Wolfenbüttel Library, Codex Guelfibus 47.13.
7.  Cabala Mystica Aegyptiorum et Patriarchum. Anonymous. Staxon State and University Library, Dresden. MS N 161.
8.  Magia Abraham oder Underricht von der Heiligen Cabala. Signatur TS. Saxon State and University Library, Dresden. MS M 111.
9. von Worms, Abraham (1725). Die egyptischen großen Offenbarungen, in sich begreifend die aufgefundenen Geheimnisbücher Mosis; oder des Juden Abraham von Worms Buch der wahren Praktik in der uralten göttlichen Magie und erstaunlichen Dingen, wie sie durch die heilige Kabbala und durch Elohym mitgetheilt worden. Sammt der Geister – und Wunder-Herrschaft, welche Moses in der Wüste aus dem feurigen Busch erlernet, alle Verborgenheiten der Kabbala umfassend. Köln.
10.  Sefer Segullot Melachim. Anonymous. Oxford University, Bodleian Library. MS. OPP.594.
11.  ”La sacrée magie que Dieu donna à Moyse Aaron, David, Salomon, et à d’autres saints patriarches et prophètes, qui enseigne la vraye sapience divine, laissée par Abraham à Lamech son fils, traduite de l’hébreu. 1458”. Paris: BNF, Arsenal Ms.2351
12. Kaplan, Aryeh (1981). The Living Torah. New York: Moznaim Publishing Corporation, p. 442.