Sacramentum Regis IV. – Daglig Praktik

Transgression och ”helighet”

I denna fjärde artikel (läs de föregående artiklarna: 1:a, 2:a och 3:e) om bibelns smörjelseolja och kröningssmörjelsen som sakramentalie, dokumenterar jag en Performance-andakt som avser att bejaka och förstärka, genom performativ upprepning, den inre kallelsen att verka i skärningspunkten mellan performancekonst och kungligt arbete. Gällande performativitet, citerar konstnären och forskaren Barbara Bolt den amerikanska genusfilosofen Judith Butler i en artikel från 2016:

(min översättning) ”I sitt påstående att performativitet är en iterativ och citerande praktik, är Butler mycket tydlig med att performativitet innebär upprepning snarare än singularitet. Performativitet är: ”inte en enskild ‘akt’, eftersom den alltid är en upprepning av en norm eller en uppsättning normer, och i den mån den får status som en akt i nuet, döljer eller förklär den de konventioner som den är en upprepning av.” Samtidigt som det kan finnas ”alltför perfekta framträdanden”, ”dåliga framträdanden”, ”förvrängda framträdanden”, ”överdrivna framträdanden”, ”lekfulla framträdanden” och ”inverterade framträdanden”, menar Butler – liksom Austin – att performativitet är konventionell och iterativ.” ¹

Performativitet handlar alltså här om att en akt har upprepats så många gånger att den ristats in i ett kollektivt medvetande, tills den är tydligt läsbar och reflexmässigt förstådd. I boken som Bolt citerar, talar Butler specifikt om könsroller (genus) som upprepats i generationer och därmed uppfattas som ”naturliga” och det heterosexuella upprepningstvånget.² Butler menar att felaktiga, misslyckade eller heretiska försök att reproducera en akt, roll eller gest också räknas. De bidrar till att förstärka aktens kanon – alltså dess förvärvade status som ”naturlig” och socialt accepterad. Jag å min sida approprierar en urgammal ceremoni, som upprepats genom historiens gång men som numera måste betraktas som närmast obsolet. I modern tid kan en människa på sin höjd få  bevittna ceremonin en eller två gånger – specifikt när en ny brittisk monark kröns. Som konstnär och aspirerande kunglighet – som citerar en akt som jag inte har socialt mandat att utföra – begår jag här vad socialantropologin benämner som en transgression: alltså en medveten handling som överskrider sociala, kulturella eller rituella gränser. Transgressionen synliggör samtidigt dessa gränser och bekräftar i någon mån deras betydelse. Inom antropologin kan transgression förstås både som ett hot mot ordningen men också som en kreativ och kanske nödvändig utmaning som kan få kollektivets normer att expandera och inkludera tidigare undanträngda grupper eller kulturella uttryck. Förstått utifrån antropologen Mary Douglas bok Purity and Danger (1966), är det som är orent, eller förbjudet ofta förknippat med att någonting befinner sig på fel plats, hamnat i fel kategori, eller är så diffus att den inte passar i någon kategori eller blandar kategorier på ett ”monstruöst” och farligt sätt:

“Dirt is matter out of place – smuts är något som hamnat på fel plats” ³

En hårborste på middagsbordet eller en smörgås på silverfat på toaletten – båda är exempel på ”smutsigheten” i att befinna sig på fel plats. Andra normer gäller personer: någon som uppfattas som man men som klär sig i ”kvinno”-kläder är också ett exempel på vad en given kultur anser oacceptabelt. Här kan man sortera in hbtqi-personer i relation till en heteronorm men också klassresenärer som hamnat i ett sammanhang de inte borde ha tillträde till. I Douglas teorier hamnar det ”orena” och det ”heliga” i samma kategori, dvs de omgärdas av sociala förbud och kan anses farliga om de inte hanteras genom korrekta procedurer av korrekt expertis. Överträdelser kan märka transgressorn som social paria värd klander, utfrysning eller än värre saker.

Antropologen Victor Turner utvecklade en närliggande tanke i sina studier av riter. Han visade att många samhällen använder tillfälliga överträdelser – exempelvis i karnevaler, maskerader eller initieringsriter (passageriter, ceremonier som markerar övergången från en social funktion till en annan) – för att skapa det han kallar liminala tillstånd – tröskeltillstånd. I dessa zoner löses ordningen tillfälligt upp och man kan navigera mellan kategorierna – eller blanda dem på oväntade sätt:

(Min översättning) “Liminala gestalter är varken här eller där; de befinner sig i ett mellanläge mellan de positioner som tilldelas och ordnas genom lag, sed, konvention och ceremoni. Deras tvetydiga och obestämda egenskaper uttrycks genom en rik mångfald av symboler i de många samhällen som ritualiserar sociala och kulturella övergångar.” ⁴

När jag gestaltar den här performance-andakten så är det inte bara ”teater” – det är liturgisk teater. Jag agerar som, vad som inom antropologin kallas, ritualspecialist. I vår kultur är positionen som liturgisk eller ceremoniell officiant – som ritualspecialist – kringgärdat med konventioner och särskild träning. Att ägna sig åt ceremonier eller ritualer på ”fel” plats (tex. utanför kyrkorum eller borgerliga ceremonirum) är suspekt. Likaså är det suspekt när ”fel” person ägnar sig åt rituellt arbete, dvs någon som inte är präst eller har samhällets godkännande att ta en sådan roll. När jag utför denna dagliga rit är jag ”fel” person på ”fel” plats och i ”fel” tid. Jag genomför dessutom en ”felaktig” liturgi, nämligen en ritual som varit specifik för samhällets allra förnämsta koryféer: kejsare, påvar och kungar. Jag utför alltså en transgression i flera lager, relativt rådande normer. Som jag nämnt i en tidigare artikel kallar sociologen Stephen Lyng detta för ”edge work” – att närma sig gränsen.⁵ Edgework beskriver aktiviteter där individer medvetet närmar sig gränserna för fara, kontroll och social ordning – exempelvis genom extremsporter, olagliga handlingar eller radikal konst. I arbetet att gestalta kunglighet närmar jag mig gränsen för det tillåtna. I arbetet som ritualutövare – bortanför ”rätt” rum och ”rätt” tid – blir jag suspekt och antagligen hädande.

Men jag är inte ute efter att provocera, det är viktigt att poängtera. Jag försöker här åstadkomma en *äkta* inre effekt, med en *äkta* förflyttning av social position. Metoden för detta blir utförandet av en kumulativ rite-de-passage. Istället för, som varit brukligt historisk, en kröningsceremoni som erbjuder en enda initiations-ceremoniell genombrottsupplevelse – Peak Experience – så som det definierats av Abraham Maslow…

(Min översättning) ”Denna artikel är ett försök att i en enda beskrivning generalisera några av dessa grundläggande kognitiva skeenden i B-kärlekens erfarenhet (min kommentar: ”B-kärlek”, eller Varats kärlek, syftar på en osjälvisk, ovillkorlig kärlek som kännetecknas av genuin omsorg om den andres välbefinnande, minskat beroende och avundsjuka, så som den teoretiserades av Abraham Maslow.), den föräldramässiga erfarenheten, den mystiska eller oceaniska, eller naturerfarenheten, den estetiska perceptionen, det kreativa ögonblicket, den terapeutiska eller intellektuella insikten, den orgasmiska erfarenheten samt vissa former av atletisk fullbordan. Dessa och andra ögonblick av högsta lycka och uppfyllelse skall jag kalla topp-upplevelser.” ⁶

…försöker jag åstadkomma en mild övergång över tid, genom ett var/dagligt upprepande av ett bejakande av en inifrån kommande identitet och kallelse. Här spelar just upprepandet – det rituella innötandet – en roll som metod för att etablera en ”naturlig” identitet och social persona. Jag söker alltså en metod för att gestalta ett dagligt heligt ögonblick som, över tid, verkar utifrån och in. För att detta ska fungera måste jag själv också, i någon mån, uppfatta gesten som ”helig”. Därför skulle det motverka mina syften om jag  hade som avsikt att ”häda” eller ”kritisera” eller ”appropriera” den performativa gesten för att provocera.

Vertikal och horisontell intimitet inom teologi, ritual och konstnärlig praktik

I den ovan dokumenterade performance-andakten, som är kulmen på dessa artiklar om det kungliga sakramentet, försöker jag expandera i både en vertikal och horisontell riktning. Liturgin är i stora delar direkta översättningar av delar av Kung Charles III kröningscermoniel från engelska till latin (min översättning). Jag väljer här att utföra riten på latin, då detta ger betraktaren en mer arkaisk och ”glossolalisk” (ord-ljud som inte nödvändigtvis betyder någonting men som har alla karaktäristika av språk) och rytmisk ton till framträdandet. Utan en tänkt och önskad publik för dessa handlingar, upphör gesten att vara ”konst” och hamnar istället under kategorin privat andakt. Begreppsparet vertikal intimitet och horisontell intimitet används för att beskriva två komplementära dimensioner av nära förbindelser: dels en “vertikal” intimitet riktad uppåt eller inåt mot något högre/större, heligt eller transcendent, dels en “horisontell” intimitet riktad utåt till det mellanmänskliga och vardagliga planet. Dessa begrepp har förekommit inom olika fält – teologi, ritualforskning, magiforskning och konstnärlig forskning – för att belysa hur relationer på dessa två axlar samverkar. Dessa begrepp, menar jag, kan vara användbara i analys av performancekonst.

Inom teologi, särskilt kristen sådan, talar man ofta om att andligt liv har både en vertikal och en horisontell dimension. Vertikal intimitet syftar här på människans intima relation med Gud – det personliga, uppåtriktade förhållandet till det heliga. Samtidigt betonas att denna gudsrelation bör ge utslag i horisontell intimitet, det vill säga nära kärleksfulla relationer människor emellan. Man menar att när individen står i förtrolig gemenskap med det vertikala (”älskar Gud”), så förstärks också förmågan till gemenskap, kärlek och enhet med andra i en horisontell gemenskap (”älskar din nästa”).⁷ Eukaristin (nattvarden) i en kristen mässa kan ses som ett typexempel: Den har en vertikal dimension där de troende genom bröd och vin söker intim gemenskap med gudomen, samtidigt som den horisontella dimensionen framträder i måltidens gemenskapsakt. På liknande sätt kan en kunglig kröningsceremoni analyseras utifrån dessa begrepp: Monarken intar en sakral roll genom smörjelsen inför Gud (vertikal intimitet) samtidigt som ceremonin förbinder monarken med folket i en gemensam nationsbyggande upplevelse (horisontell intimitet). Som kungliga exempel kan nämnas kröningarna av Elizabeth II 1953 och Charles III 2023. Genom att de TV-sändes blev båda tillfällena exempel på privata, vertikalt orienterade, passageriter som samtidigt hade att horisontellt rituellt syfte – att publikt och kollektivt befästa en ny social position för den nya monarken.

I ceremonin ovan åkallas de vertikala och horisontella dimensionerna, genom en inledande kort ritual kallad The Kabbalistic Cross – ”Det kabbalistiska korset”. Ritualen används inom den moderna västerländska magiska traditionen, särskilt i Hermetic Order of the Golden Dawn. Den består av en visualisering där utövaren föreställer sig ett ljus som genomkorsar kroppen vertikalt och horisontellt, samtidigt som heliga hebreiska ord uttalas: Ateh אַתָּה – ”ditt är” eller ”du är”; Malkuth מַלְכוּת ”riket”; Ve-geburah וְגְבוּרָה ”makten”; Ve-gedulah וְגְדוּלָּה ”härligheten”; Le-olam לעולם ”i evighet”; Amen אמן. Ritualen syftar till att centrera medvetandet, förankra utövaren i det gudomliga och etablera en symbolisk axel mellan himmel och jord.

Konstnärlig forskning: Intimitet i performance och ceremoni

Teaterregissören Jerzy Grotowski beskrev vertikaliteten som en process där artisten i ett uppträdande “går från det vardagliga planet till ett högre medvetande” och sedan återför en förändrad energi som bryts prismatiskt genom den egna kroppen och sprids horisontellt till publiken. På så sätt blir teaterhandlingen ett fordon för både personlig transcendens och delad intimitet:

(Min översättning) ”Med vertikalitet är poängen inte att avstå från någon del av vår natur — allt ska behålla sin naturliga plats: kroppen, hjärtat, huvudet, något som är ’under våra fötter’ och något som är ’över huvudet’. Allt som en vertikal linje, och denna vertikalitet bör hållas sträckt mellan organiskt [liv] och medvetande. Medvetenhet betyder här det medvetande som inte är knutet till språket (tänkandets maskin), utan till Närvaro.” ⁸

och

(Min översättning) ”Vad kan man överföra? Hur och till vem ska det överföras? Dessa är frågor som varje person som har ärvt från en tradition (min kommentar: historisk vertikal relation) ställer sig, eftersom han samtidigt ärver ett slags plikt: att föra vidare det som han själv har mottagit.(min kommentar: horisontell relation)” ⁹

När jag genomför performance-andakten ovan, etablerar jag en vertikal (inåt/uppåt) linje till ett förändrat medvetandetillstånd och en horisontell (inifrån och ut) linje, eller ett radiellt ustrålande, av relation. Inte minst genom den delen av liturgin som lånar från buddistiska källor. En bodhisattva (en sorts hjältehelgon) kallad Bhaisajyaguru (sanskrit, ”Medicinbuddha”) avger enligt traditionen tolv löften, bland annat:

• Hans kropp ska skina med ett strålande ljus som skulle lysa upp oräknerigt många världar.
• Förse medvetna varelser med deras materiella behov.
• Leda de som går på andra vägar att hitta vägen till upplysninhg.
• Läka fysiska åkommor så att alla varelser ska ha en duglig kropp.
• Se till så att de som är sjuka och utan familj får deras sjukdom botad och att de får en familj som bryr sig om dem.
• Frigöra de som är fängslade och under hot av avrättning från oro och lidande.
• Se till att de som är desperata för mat och dryck att blir mätta.
• Se till att de som är fattiga, utan kläder, plågade av värme, kyla eller insekter att få fina tyger och trevliga omständigheter. ¹⁰

Dessa ”bodhisattvalöften” – lånar jag till min liturgi, som en daglig aspiration att:

”såsom Salomo blev smord till kung av prästen Sadok och profeten Natan, så smörjer jag mig nu med denna olja, till tecken på mitt löfte att följa kallet nu och för evigt:

Att vara en beskyddare för dem som saknar skydd, en vägvisare för dem som har gått vilse, ett skepp för dem som söker korsa haven, en bro för dem som söker korsa floder och klyftor,  en fristad för dem som är i fara, en lampa för dem som saknar ljus, medicin åt dem som är sjuka, vatten och bröd för dem som törstar och svälter, och en tjänare åt alla i nöd.”

På så sätt hoppas jag att en privat vertikal solips-opsisk (?) (konstruerat av lat. solus – själv, och grek. opsis – spektaktel) konstnärlig gest samtidigt ska fungera som horisontell-etisk aspiration att göra gott i världen. Men är det verkligen konst jag håller på med, kan man fråga sig… Om detta skriver jag i en artikel som jag ska publicera inom kort.

 

Referenser: